Säsongen 90-91 åkte Samantha Racing 7,89 på ¼-mil med en originalbaserad 426 Hemi i en dörrskramlare. För att nå dit lades en stor påse lärpengar ner på 5 st totalt raserade Hemis.
Då rasrisken var överhängande även på den nya "rekordmotorn", beslöt teamet att bygga en ny Hemi fast på Pro-stock vis. Det vill säga stort borr, kort slag, lättare kolvar, enklare vipparmssystem m.m. "Så började ett 10 års långt idiotprojekt". Med facit i hand hade vi nog lyckats snabbare och enklare om projektet hade drivits runt med de köpekomponenter som fanns på denna tid. Låt oss börja med att titta på lite fakta:
1986 var sista året som en 426 Hemi användes i Pro-stock i USA (Red Wishnant). Sakkunniga som Dick Landy/Dick Maskin/Chrysler/Grottis/Bosse Redin med flera skakade på huvudet och idiotförklarade oss. Chryslers B1 projekt låg i sin linda hos Wayn Conty och Jari Konola. Företag som Indy Cylinder Head, Ray Barton med flera hade ej startat ännu. Alla dessa negativa saker gjorde att köp av dyra motorblock m.m. som måste förstöras/byggas om ej var så intressant. Däremot var budskapet "det går inte" en perfekt tändvätska för ett gäng smålänningar.
3 st begagnade Hemiblock och toppar i aluminium köptes in och byggdes om. Målsättningen var att kunna varva denna motor, som fick arbetsnamnet "Elsa", 9500 r/min och att hon skulle vara på 500 cui. 9500 r/min tycker kanske den som kör kompressor inte är så mycket, men det har med mottrycket och sådant att göra. I vilket fall som helst så siktade vi in oss på ett borr av 4,600 vilket är ett problem när blocken har ett C.C. på 4,800 vilket i sin tur innebar flyttade cylindrar. Lägg till detta 1" sänkt block, uppskuren sida för oljesläpp, nytillverkade överfall, konstigt oljetråg, svetsade kylkanaler på utsidan av blocket m.m. En konstruktion som visade sig vara hyfsad men ändrades när "Berit", Elsas syster föddes men mer om detta senare.
Vevaxeln på "Elsa" blev en smidd 440 som radiesvetsades, spetsfrästes, borrades, slipades och härdades efter konstens alla regler. Efter tillverkning av kolvmall beställdes kolvar och stakar i USA. Ca 6 kg aluminiumtråd smältes ner i topparna, per st. Tändstift, kanaler och ventiler flyttades, förbränningsrum svetsades igen och till detta gjordes ett insug med raka ranners m.m. Problemet med ett sådant här projekt är att man inte ser skogen för alla träd vilket innebar att vipparmssystemet och dess smörjning blev orignalbaserat men hemtillverkat. Till "Elsa" byggdes dessutom ventilkåpor och tändhattar.
Därefter monterades "Elsa" in i vår Dodge Daytona och kördes i två säsonger, totalt utan tillförlitlighet. Det formligen sprutade delar om henne. Jag myntade uttrycket att "Elsa" är som min fru, -båda för ett jäkla liv och kastar saker men även som frun, lugn och beskedlig ibland. Vi körde några 7.90 repor med denna motor och vi blev väldigt beresta. Det finns nog inte många verkstäder inom en radie på 15 mil vid nordiska banor utan att vi har varit och reparerat. Hur som helst var projektet intressant att fortsätta, därför blev "Berit" till.
Ett problem med "Elsa" var att cylinderfoderna som var fixerade i blocket med cement rörde sig. Därför gjordes ett nytt block likt Elsas men med uppgjutna cylinderbankar i gjutjärn. Dessa sänktes ner i aluminiumblocket och fixerades. Samtidigt byggdes två helt nya topplock i massiva aluminiumstycken, där vattenkanaler och allt frästes ut. Till "Berit" skapades nytt insug, nya kåpor, tråg, vipparmar m.m. men p.g.a tidsbrist plockades vippstället från "Elsa". Vi omarbetade förbränningsrum, gjorde ventilerna större, mindre spel och mer kamaxel m.m.
"Berit" har varit på de flesta banor i Norden, men jag tror aldrig att hon gick mer än 75 meter åt gången. Vevstakar gick av, kamaxlar skar, vipparmar gick av och stötstängerna skall vi inte prata om. Det gick så långt att en varningsskylt sattes upp vid vår trailer "Beware of flying Hemi parts". Som någon i teamet uttryckte sig; de ser ut att ha så roligt de där Cheva-pojkarna!
Efter dessa 4-5 års motgångar kan det kännas lite motigt men skam den som ger sig. Lite småländsk illvilja fick plockas fram och en Pontiacmotor inköptes och mopariserades med Dodgekåpor. Denna motor var utrustad med Jesselvippor och olja i stötstängerna, typ Chevy original. Jag måste motvilligt hålla med om att den funkade bra. Kanske beroende av kåporna, vad vet jag?
När så "Berit" gick i graven föddes "Bambam" som för den Hemi-intresserade är ett underverk och för oss i teamet ett bevis på att allt går om man bara vill. Nu skall det tilläggas att "Bambam" ej har varit helt problemlös. Men idag, 10 år efter projektets start, kan motorn köras tämligen problemfritt med ett modifierat B1 järnblock, 4,600 borr, 3,75 slag, Berits topplock och nytillverkade vipparmar typ Jessel. Motorn har gått med hemtillverkade lyftare i titan som nu är ersatta av Keywaylyftare från Jessel och ventiler 2,45 in och 1,80 ut samt stor lobscam med ett växelvarv på 9,200 och maxvarv på 9,500. Motorn är ej bromsad i detta utförande men presterade på test 7,70 i vår Dodge Avenger.
Jag kommer att fortsätta fintrimmningen av "Bambam" på lediga stunder. Jag är nämligen efter 10 år fortfarande övertygad om att mitt koncept skall klara 7,30 - 7,40. Hade nu inte Chrysler byggt en egen Pro-stockhemi kanske detta koncept hade varit intressant med dagens prylar. Hur som helst har det varit roligt och lärorikt att tillverka en egen motor. Som ni kanske förstår går det ej att nämna alla fadäser i detta stycke.
Hoppas att alla ni racefans har haft en trevlig stund.